Carl Ludvig Carlström
och kastellets andra kommendanter
Karlshamns kastells sjuttonde och siste kommendant var kaptenlöjtnanten vid flottan Carl Ludvig Carlström, född i Stockholm den 13 nov 1801. Efter sedvanlig sjöofficersutbildning och tjänstgöring i Karlskrona blev han 1836 chef för Blekinge tredje båtmanskompani och 1846 för det femte kompaniet. Samtidigt var han second på fregatten Desiree. I maj 1851 utnämndes han till kastellkommendant, en befattning som han behöll tills kastellet avvecklades vid utgången av 1864. Han beskrevs som en duktig, viljestark och rejäl karl, allmänt omtyckt. År 1866 överfördes han till flottans reservstat. Vid sin död den 17 mars 1887 var han flottans äldste officer.
Under Carlströms tid bestod garnisonen på Kastellet av en underofficer, en korpral och tolv man från Marinregementet i Karlskrona samt fyra båtsmän. Två gamla invalider från den år 1788 uppsatta invalidkåren levde kvar till slutet av 1850-talet.
Sedan kommendanthuset nedbrunnit i juni 1817, bodde kastellkommendanten och hade sin expedition inne i staden mot hyresbidrag från staten. Carlström synes ha bosatt sig på Petersgård (Asarum nr 17), redan när han kom till Karlshamn år 1836, för att sedan bo där livet ut. Fastighetens belägenhet invid Mieån var säkert till fördel för honom – kanske tog han sig båtledes därifrån till kastellet! Omkring 1845 köptes Petersgård av garverifabrikören Peter Elis Norberg, som flyttade dit med sin familj.
Carlströms första hustru dog 1845. Sex år senare gifte han om sig med en av fabrikören Norbergs fyra döttrar, Elise Johanna, född 1828. De fick tillsammans fyra barn, däribland dottern Hanna, som i sinom tid gifte sig med telegrafdirektören Nils Holmberg i Karlshamn. Från henne har museet fått handlingar och föremål rörande hennes far.
Bland handlingarna finns ett telegram från amiralen i Carlskrona att inställa salutering från Kastellet – på grund av kanonernas dåliga skick. Det är expedierat av Kongl. Elektr. Telegraf-stationen i Carlshamn den 23 dec 1856. Stationen hade tagits i bruk året innan med ovannämnde Holmberg som chef. I mars året därpå skriver Carlström till amiralen och frågar hur han skall förfara, om utländska örlogsfartyg passerar Kastellet och ger salut. Då skall han begiva sig ombord, om detta lämpligen låter sig göras, tacka för saluten och förklara orsaken till att den visade uppmärksamheten endast på sådant sätt kan besvaras, får han som svar. Man kan tänka sig Carlströms förlägenhet att vara tvungen ro ut och meddela detta!
- Johan Adolf Hård
Januari 1676 till oktober 1676
- Erik Jakobsson Giöös
November 1677 till november 1681
- Mathias Salmont Köningsfelt
1681 till april 1700
- 4. Johan Casper Ehrenman
1700 till 1704
- Gustaf Undén
1708 till augusti 1711
- Gustaf Fock
Juni 1711 till april 1712
- Baltazar von Drewes
Februari 1712 till november 1717
- Gudmund (Lindeblad) Lindencrona
December 1717 till september 1739
Philip Johan Strahlenberg
1740 till juli 1746
- Conrad Friedrich Graak
1746 till juni 1763
- Erik Linderstedt
Juni 1763 till 1767
- Gustaf Friendrich von Hertell
1767 till 1782
- Johan Burman
Juni 1782 till december 1810
- Jesper Albrecht Benzelstierna
April 1811 till augusti 1833
- Vilhelm Gustaf Gyllenskepp
Oktober 1833 till oktober 1836
- Lorentz Henrik Ståhlhammar
December 1836 till juni 1851
- Carl Ludvig Carlström
Juli 1851 till december 1864
Carlshamns borgargarde
Borgargarden (borgarbeväpningar) med för-svars- och ordningsuppgifter fanns i flera svenska städer från medeltiden till början på 1800-talet, framförallt i fästningsstäder. De organiserades efter militärt mönster med meniga och befäl, alla rekryterade ur borger-skapet.
På order av Carl XII uppsatte Carlshamns borgare i juni 1700 två infanterikompanier, som försågs med ”dugliga gevär”. Kungen mönstrade själv den nya borgarbeväpningen, när han under några veckor vistades i staden före avseglingen till Kurland (Lettland) den 1 okt 1700. En fana från denna tid finns kvar i hälften av sin ursprungliga storlek – gjord i gult siden med bild av Herkules och draken samt texten PRO PATRIA ANNO 17 (de två sista siffrorna saknas).
Några krigiska insatser synes Carlshamns borgarskapscorps aldrig behövt göra. Däremot har man ofta fått visa sitt fosterländska sinne genom att ge glans åt kungliga besök eller andra högtidstillfällen.
Adolf Fredrik besökte Karlshamn vid tre tillfällen – den 24 juli 1744, den 31 juli 1749 och juli/augusti 1764. Vid samtliga besök paraderade infanterikompanierna på Torget ”med salva och spel”. Under det sista kunde staden även stoltsera med en nyuppsatt kavallerikår om ett tjugotal ryttare. Museets standar och andra fana stammar förmodligen från denna uppvisning.
Fanan är av blått siden, prydd med Blekinge vapen, årtalet 1764 samt Adolf Fredriks och – uppenbarligen senare ditsatt – Gustaf III:s namnskiffer. Standaret är i vitt siden med Adolf Fredriks namnskiffer å ena och Gustaf III:s å andra sidan samt årtalet 1764.
Enligt expertis är dessa tre fälttecken mycket intressanta och tämligen unika!
Vid en minnesgudstjänst den 30 juli 1771 i anledning av Adolf Fredriks död deltog borgerskapscorpsens officerskår i uniform – två överofficerare med dragna värjor och åtta underofficerare med korsgevär. Vid planeringen av glädjefesten vid Gustaf III:s kröning fredagen den 29 maj 1772 rådde skilda meningar om paradering; infanteristerna ville men ej kavalleristerna och resultatet blev – ingen parad. Dock steg kavalleristerna till häst vid det fortsatta firandet under söndagen och red genom staden.
Ett år senare hade Karlshamn äran av två kungliga besök. I slutet av juli kom hertig Carl, som möttes av ”borgerskapet i paradering, så till häst som fot”. Nu omtalar källorna för första gången även stadens artilleri.
Inför Gustaf III:s planerade besök i Carlshamn under sin eriksgata hade både infantericorpsen och cavallericorpsen övat flitigt. Kungens besök inskränkte sig dessvärre till en kort färd genom staden ”vid pass kl 5 e m den 20 september 1773”. Kavalleriet fick dock nåden beledsaga det kungliga följet till och från staden och infanteriet, uppställt på torget, fick paradera och salutera vid Hans Kgl. Maj:ts förbifart.
Den 7 juli 1774 mönstrades stadens militärkårer av landshövdingen Johan von Raijalin. Rullorna från mönstringen av de två infanterikomp-anierna och artilleriet finns bevarade. Vardera av kompanierna bestod av kapten, löjtnant, fänrik, adjutant, fältväbel, sergeant, mönsterskrivare, förare, forier (?) och rustmästare samt 104 resp 111 meniga. Artilleriet omfattade fyra löjtnanter – samtliga sjökaptener eller skeppare i det civila – styckjunkare, konstapel och nio meniga.
Under de kritiska åren 1788 och 1789 gällde annat än paradering för borgargardena. Man patrullerade staden och vaktade kusten. Någon fiende kom dock aldrig nära.
Borgarkåren torde ha avvecklats i början av 1800-talet.
Borgarkårer i Sverige var normalt uniformerade, förmodligen så även i Karlshamn. Det är ej klarlagt vem som bekostade uniformerna – staden eller den enskilde? Det enda bevis som för Karlshamns del finns kvar i uniformsväg är ett antal uniformsknappar på Nordiska museet, använda av smedåldermannen C O Berg i början av 1800-talet.
Båtsmän i Blekinge
När Skåne och Blekinge blivit svenska, fick Sverige en efterlängtad möjlighet att flytta flottans huvudstation söderut från Stockholm. Karl X Gustaf beslöt bygga en ny flottbas i Blekinge. Den lilla orten Bodekull med dess välbelägna hamn utsågs till den nya förläggningsplatsen. En skans och ett skeppsvarv anordnades på Boön och på Frisholmen i hamninloppet började man bygga en fästning. Efter det skånska kriget 1676 – 1679 stod det dock klart, att Bodekull, som givits stads-rättigheter och namnet Karlshamn, var en olämplig örlogshamn såsom alltför svår att försvara. Karl XI valde istället Trossö med sitt skyddade läge inne i den östblekingska skärgården. Karlskrona grundades och tillskapandet av ett nytt varv och en ny flottstation påbörjades.
Under Stockholms tid som huvudbas hade en stor del av flottans manskap utgjorts av båtsmän från Norrlands- och Finlands kusttrakter. De hade fördelen att vara sjövana men nackdelen att på våren ej snabbt nog kunna ta sig till huvudstaden. Bl a på grund härav kunde den svenska huvudflottan ofta ej bli sjöfärdig förrän i början på juni, då den danska sedan länge legat till havs.
För den nya flottstationens del var det viktigt att ha nära tillgång till en första omgång manskap för fartygsbesättningarna. De fem socknarna i Blekinge och Södra Möre härad i Kalmar län utsågs till rekryteringsområde. Det tidigare införda och av Karl XI fullbordade indelnings-systemet med s k ständigt knektehåll för indelta soldater och båtsmän i övriga landet och i Finland togs som förebild. Genom Kungl Resolution den 27 april 1685 infördes det ständiga båtsmanshållet i Blekingen.
Resolutionen innebar för Blekinges landsbygd, att gårdarna i en socken sammanfördes tio och tio till rotar och att bönderna i dessa ålades anskaffa och underhålla en båtsman, ”när någon af de karlar som Kongl Maj:t nu första resan gifwit Rotan antingen dör, bortrymmer eller på hwarjehanda annat sätt afgår.”
Rotemännen eller rusthållarna skulle hålla båtsmannen med en torpstuga och ett stycke jord. Vid behov skulle han även få tillskott i form av kontantlön samt utsäde, hö och ved så att han kunde försörja sig och sin familj. I ett särskilt kontrakt mellan rotebönderna och båtsmannen reglerades de närmare villkoren dem emellan.
De första båtsmännen till de blekingska rotarna togs dock ej från landskapet. Dels hyste Karl XI en djup och förmodligen ej helt ogrundad misstro mot sina nya undersåtar och dels hade dessa ju ej någon tidigare vana vid örlogstjänst. I stället tvångskommenderades de finska båtmännen till de nybildade rotarna i Blekinge och Södra Möre. Omflyttningen var omfattande. Man har beräknat att omkring 1350 man, ofta dessutom med hustrur och barn, flyttades till Blekinge, som då hade en mantalsskriven befolkning om drygt tiotusen personer.
Som kompensation för denna rejäla pålaga fick rotebönderna skattelindring och på sina håll även viss betalning. De blekingska båtsmännen benämndes rusthållsbåtmän eftersom rekryteringssättet liknade kavalleriets med dess rusthåll av ryttare och häst. Även borgarna i länets städer – i likhet med sina medbröder i övriga riket – fick bidraga till flottans bemanning, först genom att uppsätta båtmän, efter 1 748 genom att betala s k vakansavgifter.
Av de finska båtsmännen kom cirka 240 man till Bräkne härad, varav ungefär hälften till Asarums socken. Så gott som alla av de sistnämnda hade tillhört Nylands kompani i södra Finland. Förvisso utgjorde dessa finnar ett nytt och främmande inslag i den gamla danska bondebefolkningen. Flertalet återvände förmodligen så småningom till Finland men en del stannade säkerligen kvar i sin nya hemort och medverkade på sitt sätt till att påskynda försvenskningen av blekingarna.
Rotebönderna hade även skyldighet att bidraga till båtsmannens kläder. Någon militär mundering var det till en början ej fråga om, snarare en enkel allmogedräkt i vadmal. Senare skärptes kraven. I början på 1800-talet gällde exempelvis, att båtsmannen årligen den 1 maj skulle erhålla en fordrad, grå eller blå jacka med mässingsknappar, ett par fordrade, gråa långbyxor, en blå mössa av föreskriven modell, allt i vadmalstyg, samt två skjortor, ett par skor och ett par strumpor. Flottan önskade en ännu enhetligare uniformering men först 1848 kunde problemet lösas genom att bönderna åtog sig betala avgift i stället för att hålla kläder.
Båtsmännen tjänstgjorde eller uppfordrades i fredstid ett par månader under sommaren. I krigstid fick de verka så länge behov förelåg. De arbetade på varvet eller ingick i fartygs-besättningarna men hade oftast enklare sysslor än det bättre utbildade, värvade manskapet. Under hemmatiden fick båtsmännen försörja sig så gott det gick.
Vid tiden för Karl XI:s död kunde man i Karlskrona mobilisera 11 386 båtsmän, varav 1 188 värvade. Indelningen i Blekinge och Södra Möre gav 2 356 rusthållsbåtsmän. Huvuddelen av båtsmännen kom alltså från andra områden i landet. Båtsmanshållet blev bestående i drygt tvåhundra år. Även om det tid efter annan tillkom ändringar i de föreskrifter som reglerade båtsmännens och rusthållarnas skyldigheter och rättigheter förblev systemet i stort sett oförändrat. Med åren minskade dock numerären, så att båtsmanskåren vid mitten av 1800-talet uppgick till cirka 7 000 man.
De blekingska båtmännen var före 1845 organiserade på tre kompanier, ett vart om drygt 500 man. Första och andra kompaniet hade samlingsplats i Karlskrona medan det tredje samlades i Asarum för att därefter marschera till residensstaden. För kompanicheferna fanns fram till år 1813 boställen, tredje kompaniets låg i Jämshög. Efter 1845 var Blekinge indelat i sex båtsmans-kompanier – i stort sett blev ett gammalt två nya. Femte Blekinge Indelta Båtsmans Compani rustade 8 korpraler och 236 båtsmän från Åryds, Hällaryds och Asarums socknar i Bräkne härad samt Mörrums och Elleholms socknar i Listers härad, d v s nuvarande Karlshamns kommun.
Under senare delen av 1800-talet framstod det allt tydligare att båtsmanshållet var otidsenligt. Båtsmännen var mer jordbruksarbetare än sjömän och hade svårt att försörja sig. Riksdagen beslöt 1887 att påbörja avvecklingen. Indragningen fortsatte successivt. Den siste båtsmannen Sven August Olsson Walbom från Ramdala gick ur tjänst 1932.