Redan kort efter Carlshamns grundande införde man regler för stadens skydd mot brand. Obligatorisk sotning föreskrevs och borgarna anmodades anskaffa brandredskap. År 1681 anställde staden två väktare. Några år senare blev de tre. De skulle nattetid gå runt i staden och ge akt på eldfara samt varje timme ropa ut klockslaget. Dessutom skulle de sköta morgon-ringningen kl 4; aftonringningen kl 21 ålåg klockaren.
År 1710 fick Carlshamn sin första brandordning. Brandmästare och under dem rotmästare hade det främsta ansvaret för brandskyddet. De skulle leda brandstyrkan och två gånger årligen förrätta brandsyn. Staden indelades i fyra brandmästerskap med namnen Europa, Asia, Africa och America. Dessa omfattade i sin tur två eller tre rotmästerskap – Jupiter och Saturnus för Europa, Mars och Venus för Asia, Luna, Mercurius och Aurora för Africa samt Sol och Neptunus för America. Vid torget skulle finnas ett brandhus med släckningsredskap. Varje husägare skulle om möjligt ha handsprutor och läderämbar (hink av läder).
Stadens innevånare uppmanades iakttaga stor försiktighet med öppen eld och vid förvaring av brandfarliga ämnen – allt från ved och hyvelspån till hö, halm och krut. Vid eldsvåda var alla vuxna män skyldiga att medverka vid släckning och undanforsling av hotad egendom. Timmermän och arbetskarlar skulle förse sig med brandyxor och brandhakar, sjömän och fiskare skulle hämta brandsegel och läderämbar, hantverkare med gesäller samt köpmansdrängar skulle bemanna vattensprutorna, övriga borgare skulle bekämpa elden med handsprutor eller hjälpa till att rädda egendom. Hästägare skulle ta ut sina hästar för vattentransport.
I en särskild väktarordning år 1737 reglerades väktarnas verksamhet – nu utökade till fyra, en för varje brandmästerskap. De skulle varje timme utropa ”Hör väktaren, klockan är (vilket klockslag det nu var) slagen, Lovad vare Gud vår Herre, honom ske lov, pris och ära. Vinden är (ex nordost).” Uppsikt över brandfara var deras huvuduppgift men de hade också att ge akt på och kontrollera folk, som var ute på natten.
Efter den stora eldsvådan 1763 fördubblades antalet väktare. Från år 1792 fanns även tornväktare med uppgift att på natten vaka över staden från den nybyggda klockstapeln och varje timme stöta i torn-luren. Sommartid utökades väktarna med en särskild brandvakt.
Nya skärpta bestämmelser om brandsäker-heten tillkom successivt. År 1830 utfärdades en ny brandordning, där dessa regler samman-fördes. Staden var alltjämt indelad i fyra brandmästarområden, vart och ett med en brandmästare och en rot-mästare i ledningen samt med två strålförare och en sprutlagare. Dessutom skulle finnas erforderligt arbetsmanskap, gärna i dubbel uppsättning. Alla karlar i staden var skyldiga medverka. Till strålförare skulle uttas ”behjertade och oförskräckte män, helst av murare, timmermän eller snickare, såsom vane att arbeta på höjder eller ställningar och vilka äga mod att våga sig fram, där strålen kan göra bäst verkan.”
Stadens tre slangsprutor och övriga brandredskap förvarades i spruthuset på Rådhustomten samt på två ställen i Norr och Söder. Till ån fanns sju nedkörslor som möjliggjorde snabb vattenhämtning. Såväl dessa som stadens tre allmänna brunnar skulle alltid hållas i gott skick.
Husägare och övriga innevånare anmodades vara försiktiga med eld och aldrig lämna eller somna från ”lågande eld eller brinnande ljus”, dock kunde ljus få brinna, om det stod i vattenkärl. Ingen fick bära bart ljus eller fackla eller röka tobak utomhus eller i gårdshus. Särskilda förhållningsregler gavs för hantverkare samt skeppare. Fartyg i hamnen fick ej ha eld, endast ljus ombord. För fartygens matredning lät staden uppföra ett ”bekvämt och lämpligt” kokhus nära Skeppsbron.
Varje husägare ålades ha en handspruta, helst av koppar eller järn, en brandstege lämpad efter husets höjd, en brandhake, en yxa, ett ämbar med grepe, en svabb eller släckviska och en handlykta, allt märkt med husets nummer.
I brandordningen konstaterades, att natt-vakten, som hade till ändamål att förhindra brott och förekomma eldsvådor, bestod av 16 – 20 man, allt efter årstiden. Vidare stadgades att staden skulle ha fyra torn-väktare, varav två varje natt skulle tjänstgöra i Klocktornet och där genom rop i lur varje fjärdedels timme ”giva sin vaksamhet och närvaro tillkänna”. Varseblev de fara å färde skulle de klämta i stora klockan eller, vid soteld, i lilla.
Ett nytt reglemente för nattvakten fastställdes 1868. Den skulle bestå av 16 man under befäl av de fyra rotmästarna, som tjänstgjorde var fjärde natt. Skulle eldsvåda utbryta gav rotmästaren order till tornväktaren att klämta och skickade ut fyra man att ”med de i vakten befintliga trum-mor slå larm i hela staden”. Vaktmännen, som ej fick tjänstgöra två nätter i rad, gick i patruller om två. De skulle giva akt på vad som passerade och särskilt kontrollera okända personer samt tillse att det fanns vakna människor i hus med eld eller brinnande ljus efter klockan 23.
Sedan brukspatron Meyer och grosshandlare Hellerström skänkt var sin större handspruta till staden bildades 1842 den frivilliga brandcorpsen. Denna kår, som hade en noggrant fastställd organisation och bestod av minst 80 personer, gjorde under de kommande åren goda insatser vid sidan om den allmänna brandstyrkan.
Efter en brand 1845, då bl a Strömma färgeri väster om Körmölleplan eldhärjades, beslöts om inköp av en större spruta och om ny brandorganisation. Nya Staden tillkom till de övriga fyra brandmästarområdena och varje område hade egen spruta. Ledningen för ett område sköttes av en förste och en andre brandmästare samt en rotmästare med suppleant. Till sin hjälp hade de två tillsyningsmän vid sprut-pumpningen och två vid vattenhämtningen och körningen. För varje område fanns fem strålförare, en sprutlagare och en slanglagare samt en mängd manskap i form av pumpare och vattenbärare. Alla husägare i staden var skyldiga deltaga, själva eller med anlitat folk, med en eller två man till manskapet. Stadens brandsegel och brandstegar sköttes av alla hemmavarande sjömän. Hustimmermän och timmermästarnas arbetare utgjorde en särskild rivningskår.
År 1864 flyttades spruthuset till en tomt vid Fisktorget. Några år senare inköptes en modern engelsk brandspruta. Den hade sugrör, krävde 22 man vid pumparna och hade en kapacitet av sju liter i sekunden till en höjd av 120 fot (40 m).
En ny brandordning tillkom 1870. En nyhet i denna var att borgmästaren ej längre var överbefälhavare/brandchef utan att en särskild sådan utsågs – den förste blev Sven Hellerström som dock redan efter ett år ersattes av skeppsbyggmästaren D A Andersson. Upptäckt eldsvåda skulle tillkännages genom klämtning från klocktornet och brandsignal med trummor på gatorna. Nattetid skulle en lysande lykta upphängas i klocktornet åt det håll elden syntes, dagtid skulle lyktan ersättas av en röd flagga.
Fem år senare kom åter en ny brandordning genom vilken bl a nattvaktsinstitutionen avskaffades. Väktarna i Klocktornet fanns dock kvar, men år 1878 upphörde tutandet. I stället skulle väktarna varje kvart meddela sig per telegrafledning till poliskontoret. Den frivilliga brandkåren fick mindre betydelse och upplöstes.
Stadens första ångspruta anskaffades i början på 1880-talet. Den visade sig dock ej fungera till belåtenhet. Alltid klickade något och det tog tjugo minuter att få upp trycket. Byggmästaren Svante Svensson hade oturen att först se sitt boningshus och drygt tio år senare sin verkstad, båda vid Kungsgatan, brinna upp utan att ång-sprutan kunnat ingripa i tid. Efter den senare av dessa eldsvådor blev brandväsendet ånyo föremål för översyn. En tvåhjulig ångspruta inköptes och spruthuset kompletterades med ett slangtorn.
År 1900 antog drätselkammaren ett anbud från kassören Axel Lindahl, som erbjöd sig att anlägga en förstklassig brandtelegraf med signalledningar av L M Ericssons & Co:s system med centralstation på poliskontoret i Nya Rådhuset och 14 st brandskåp och fyra signalklockor för 4 250 kr. I januari 1901 besiktigades och godkändes anläggningen. Brandtelegrafen kom att användas länge. Med tiden fungerade den dåligt. Först sedan polischefen i februari 1938 tillskrivit drätselkammaren och påtalat, att han ej kunde ansvara för följderna av den bristfälliga telegrafen, beslöt kammaren om nyinköp. (Felaktiga kontaktlarm utan att något brandskåp aktiverats var vanliga och visarsystemet i centralapparaten var ej att lita på, så vakt-havande polis hade för vana att telefonledes kontrollera om eld utbrutit!)
Under början av 1900-talet gjordes flera utredningar om nytt brandförsvar för staden. Först efter den stora torgbranden den 10 jan 1912 kom det dock till konkreta åtgärder. Medel anslogs till en borgarbrandkår om 40 man. Den gamla allmänna brandstyrkan om icke mindre än 500 personer fanns dock kvar än en tid som en reserv vid stora bränder. Nya brandord-ningar tillkom 1916 och 1926. Den första motorsprutan inköptes 1917. År 1934 fick staden sin första brandbil, försedd med skumaggregat. Samtidigt anskaffades även en utskjutbar stege och en bogserbar motorspruta.
Fram till 1942 var endast brandchefen fast anställd inom brandväsendet. Då tillkom en yrkesbrandkår om brandchef, brandmästare, två brandförmän och sju brandmän, vilka hade sina logement på dåvarande elverket, ett kvarter norr om brandstationen. Borgarbrandkåren fanns kvar som en reserv, nu reducerad till 20 man. Det dröjde ända till kommunsamman-läggningen 1967 innan den nuvarande brandstationen vid Vekerumsvägen kunde tas i bruk.