Låda 1
Till den kvinnliga festdräkten hörde under 1700- och 1800-talen ett färgrikt bälte; en brudlist eller ett fälttecken. Denna ljusbottnade, broderade sidenlist är från tidigt 1800-tal.
I doppåsen eller kristnapåsen bars det 1–2 dagar gamla barnet till dopet, lindat från topp till tå för att bli rakt i ryggen och för att få raka ben. Initialerna B M D talar om att det är en dotter som skall döpas. Kanske får hon namnet Brita Måns Dotter. Före dopet var det stor risk att den nyfödda skulle bli tagen av de små under jorden. Guds ord och stål rådde de små dock inte på. Därför lade man en psalmbok och en sax som skydd på doppåsen.
Låda 2
Kanske hette hon Maria Svens Dotter, MSD, denna kvinna som Anno 1750 bar denna vackra brudlist till sin festdräkt. När hon sedan skulle sy ett doptäcke till sin nyfödda sydde hon in brudlisten i doptäcket.
Låda 3
År 1800 skriver prosten Öller i Jämshög: ”Några gamla qvinnor bruka ock, af ålder i det stället, så kallade lister utsydde med blomverk af flerfärgadt silke på rödt Charlakan, och äro desse listor kantade i ändarne med swarta silkesfransar. Sådana gjöres nu ej mera, och brukas endast af ålderstegna gummor.” Den 5 cm breda blålila brudlisten med silkesbroderier är mycket ovanlig.
Den runda broderade mössan av rött kläde bars av den nygifta kvinnan. Den kallades valken eller luvetallrik. Inuti den satt en rund träplatta. Kvinnan kammade upp allt sitt hår till en valk och fäste mössan ovanpå. Utomhus bar hon en vit sjal över luvetallriken.
Låda 4
Till det gröna doptäcket finns också en dopmössa. De vackra knypplade spetsarna i guld och silvertråd fanns ofta på såväl brudlisterna som på doppåsarna. Man smyckade också doppåsarna och doptäckena med vackra sidenband och knappar och ibland också med silver och guldkedjor.
Allt i syfte att det lilla barnet skulle som vuxen få del av allt det goda i världen.
Låda 5
Dessa ryggstycken till västar, som männen fäste utanpå sina rockar, är båda från slutet av 1700-talet.
Låda 6
”Under vänstra armen eller handen bärs gemenligen ett par stora vantar av brunt eller svart kläde… utsydde med silke ock annan grannlåt, att de ofta värderas till 4 á 5 daler silvermynt. Har hon fått sådana fästmövantar, finns gärna fästmannens namn därpå och hennes eget”, skriver Cronholm. Till högtidsdräkten hörde också en lösficka, en s k lomma eller kjolsäck, som fästes i skärpet med en vackert utsmyckad hank. Lomman var oftast sydd av olikfärgade sidentygsbitar. Den kunde också vara tillverkad av läder.
Låda 7
Den röda yllevästen med svarta sammetsband är från 1700-talet. Broschen, gärna utsmyckad med stenar, kedjor och blad tillhör, liksom den vita broderade skjortan, högtidsdräkten.
Låda 8
Utanpå särken bars en kort blus kallad upplöt. Blusen var av fint linne eller bomull och hade fina broderier på axlar och ärmlinningar. Mössan, med hård klistrad stomme och klädd med siden eller med bomullstyg med tryckt mönster, s k kattun, kallas bindmössa. Det fanns under 1700–1800-talen särskilda möss-tillverkerskor, som levde på att tillverka bindmössor.
Låda 9
Byxan har under århundrandena varit ett manligt plagg. Underbyxor för kvinnor ansågs fram på tidigt 1900-tal för oanständiga plagg. De första underbyxorna för kvinnor hade detta utseende.
Låda 10
Underkjolen hade först funktionen att värma. Med tiden blev den allt vidare och vackrare. Nederkanten på kjolen pryddes ofta av vackra broderier och spetsar. Kvinnan bar dag som natt underst en knälång särk. Över denna kunde hon bära ett stort antal underkjolar.
Låda 11
Förr kunde en kvinna inte ”visa sig för folk” utan förkläde. Bomullsförkläden med påtryckta mönster var då vanliga men få är bevarade. De s k flamförklädena i bomull vävdes i hemmen. Endast ett fåtal lommor tillverkade av bitar av sidentyg finns bevarade. Se text till låda 6.
Låda 12
Vi känner inte till varifrån denna applikation kommer. En del av texten är omöjlig att tyda. Längst ner står:
Jag kaffe med mig tagit
att göra lifvet mera sält
och mig i gräset här nederslagit
ty lifvet är ju ett tårefält (törnefält?)
Låda 13
Blekingesömmen finns i dag mest bevarad i de s k hängklädena, som hängdes upp på väggen vid helger och fester. Blekingesömmen sys på hellinne med lin- och bomullsgarn i olika pastellfärger. Kudden här är sydd omkring 1925.
Låda 14
Den gifta kvinnan skulle dölja sitt hår. Den äldsta huvudbonaden är den vita kluten. En klut med kulörta broderier bands över en pappskiva och bars inomhus av den unga husfrun. Under början av 1800-talet blev det modernt bland allmogen att bära öronringar och örhängen i form av droppar. Fingerringarna har troligen varit trolovnings- eller vigselringar. När kyrklig vigsel infördes 1734 tog kyrkan över seden med vigselringar.
Låda 15
Först i slutet av 1800-talet började man tala om särskilda kläder för barn. De vuxnas kläder syddes ofta om till barnen och blev väl i nästa led till mattrasor. Därför saknar vi tidiga barnkläder i samlingarna.
Låda 16
Denna barnklänning från tidigt 1900-tal är helt sydd för hand.
Låda 17–20
I dessa fyra lådor visar vi broderade och vävda föremål från 1700-talet.
Låda 21
De få vävnader i ryateknik, som museet äger är mycket slitna. Ryavävnader användes som täcken och som sittdynor på hästskjutsarna. De kunde också hängas på väggen som skydd mot drag.
Låda 22 och 23
De broderade kuddarnas mönster återfinns ofta på skånska yllebroderier. Kudden i låda 23 kallas ibland kronkudde, då en krona oftast finns i mitten av mönstret. På yllebroderierna finns fåglar och blommor med bottensömmar, som i form och utförande påminner om dem, som finns i blekingesömmen.
Låda 24
De vackra träföremålen med sina fina mönster är ofta fästmansgåvor. Här finns ett skäktträ, som användes vid linberedningen, en ölkrans eller jästkrans, som las i den första öljäsningen och som därefter hängdes på tork. Vid nästa öltillverkning las kransen i ölkaret. Ölbakterierna som fanns kvar i kransen satte då i gång jäs-ningsprocessen. Ölkransarna tillverkades ofta av sjömännen under deras långa pass till sjöss. Den s k ”profeten” är en ljushållare med tre järnpinnar. I dessa trycktes talgljuset fast. Den vackra lilla hyveln och de två sågarna med fågelmotiv visar på stor handaskicklighet.