Stenhuggeriets barndom
Stenbrytning eller stenhuggeri i större skala startade i Blekinge i mitten av 1800-talet. Den första verksamheten kom igång 1856 på Dragsö och Tjärö i Hällaryds skärgård, där den före detta preussiske fortifikationsingenjören Franz Herrmann Wolff (1826 – 1886) med hjälp av ett sjuttiotal arbetare tillverkade gatsten och byggnadssten, främst för sitt hemlands marknad. Några år senare påbörjade han en liknande verksamhet på Tjurkö utanför Karlskrona. Denna växte snabbt i omfattning i takt med att efterfrågan från Tyskland ökade. Verksamheten i Hällaryd avvecklades. År 1876 lät Wolff anställa ett par hundra tyska och italienska stenhuggare som tillskott till de ungefär lika många blekingar som redan fanns hos honom på Tjukö. Där fick han också arbetskraft i form av tvångs- och straffarbets-fångar från Karlskrona, tidvis upp till 300 pers. Exporten gick bra; det var i synnerhet gatsten som efterfrågades.
På 1880-talet växte antalet stenhuggerier i länet. Wolffs företag öppnade flera nya arbetsplatser i Karlskrona-skärgård och andra företag kom igång i länets västra del. Många var liksom tidigare beroende av sjötransporter men åtskilliga, i synnerhet mindre förlades i närheten av de nyanlagda järnvägsstationerna.
I karlshamnstrakten var det främst två stenhuggerier som växte och blev stora – A.K. Fernström och AB Karlshälls granitindustri. Vid sidan av dessa fanns mindre, framförallt sysslande med gatstentillverkning. Mellan Karlshamn och Sölvesborg fanns tidvis 29 formor som bedrev sten-affärer.
Karlshälls
AB Karlshälls granitindustri, ursprungligen AB Karlshälls stenhuggerier, grundades 1889 av den berömde L.O. Smith, som i februari detta år för 39 000 kr köpte en stor egendom på Sternö med ett befintligt stenhuggeri, där cirka 150 man arbetade. Hans son Carl Gustaf var fram till omkring 1908 chef och ägare till bolaget. Därefter blev den tyskfödde ingenjören Djürke Viétor (1872 – 1940) bolagets verkställande direktör. Han innehade denna anställning till sin pensionering 1931, dock med undantag för åren mellan 1911 och 1919, då han verkade för ett argentinskt stenföretag. Karlshällsbolaget bedrev en ganska omfattande verksamhet, först mestadels på Sternö och Gunön samt i Matvik med upp till 500 anställda, senare även i skärgården i östra Blekinge. Bolaget fanns kvar till någon gång på 1930-talet, då dess verksamhet övertogs av ett större tyskt företag.
När staden Karlshamn vid förra sekelskiftet byggde ett nytt rådhus, såldes det stora gamla timrade rådhuset till Karlshällsbolaget, som lät återuppföra det på bolagets mark, söder om Munkahusviken. Där var det bolagets kontor fram till 1935, då bolaget överlät fastigheten till makarna Viétor. I samband med Kölöverkets tillkomst 1965 revs huset.
A K Fernströms
Det med tiden allt mer dominerande företaget i branschen var A.K. Fernström, vilket länge drevs som enskild firma i grundarens namn. Denne, som var född på Bornholm, kom tidigt till Karlshamn och började syssla med stenaffärer. År 1885 köpte han en gård på Sternö och
startade sin firma med gatstentillverkning. Efter några år förvärvade han ytterligare en fastighet på Sternö. På denna fanns blåberg, syenit, som kunde användas till prydnadssten. Därmed började tillverkningen av blocksten som inom kort blev en stor exportartikel. Verksamheten ökade och snart var företaget störst i länet. Man köpte in eller arrenderade stenhuggerier först på olika håll i Blekinge, senare även i övriga Sydsverige och Bohuslän och slutligen också i Norge. Ett antal konkurrerande stenindustrier uppköptes, däribland wolffs.
Omkring 1896 köpte Fernström av bygg-mästaren Svante Svensson den kontorsfastighet i Karlshamn som därefter i alla år på sin översta våningar hyst företagets kontor. Man skaffade sig egna fartyg för transport av den färdiga stenen, det första var ”Strömkarlen” som användes för bogsering av pråmar.
1906 insjuknade Alfred Fernström och ledningen av företaget övertogs av den tidigare föreståndaren för firmans Berlinkontor, ingenjören Carl Fieber. Denne skötte sedan verksamheten till sin död 1933, då Alfreds söner Eric och Holger inträdde, den förstnämnde som verkställande direktör. 1925 ombildades firman till aktiebolag och begreppet AKF lanserades. Trots kriser och biland vikande efterfrågan utvecklades verksamheten enormt. 1929 hade man igång icke mindre än 489 stenbrott, som totalt sysselsatte 15 963 man. Årsomsättningen var 2,5 miljoner kronor och man bearbetade drygt 26 000 ton sten. Exporten stod för ungefär en tredjedel av hela Sveriges. Senare blev bolaget landets största med en exporthandel vissa år på 1950-talet om upp till två tredjedelar.
Större sten för byggnadsändamål blev med tiden mer och mer dominerande i AKF:s produktion. I början såldes stenen enbart som block men senare bearbetades den ytterligare, mestadels genom slipning.
I synnerhet den färgade graniten efterfrågades och då framförallt de svarta och mörkblå sorterna. Den svarta graniten bröts främst i Hägghult i norra Skåne och i Småland. I Karlshamn fanns blåbergsgraniten på Sternö och den gråröda ”Kullö”-graniten i Vettekulla. Många av graniterna bröts i djupa, gruvliknande schakt. Ofta kunde endast en bråkdel av den brutna varan godkännas för försäljning.
Dessa graniter exporterades till ledande byggnads- och granitförädlingsindustrier i åtskilliga länder och kom till användning för byggnader, monument och skulpturala verk över hela världen. Polerad A K F-sten brukades till fasader på åtskilliga av dåtidens förnämsta byggnader, bl a Empire State buildning i New York. Ett flertal av världens mest kända monument är också utförda i de högkvalitativa A K F-graniterna såsom exempelvis Marinkårens krigsmonument i Washington och Carl Milles Indianhuvud på Millesgården.
Till en början exporterades blockstenen mestadels i rå eller grovhuggen form, dock förekom även försäljning av finhuggen granit, bl a från brott i Vettekulla. Senare skaffade man sig egna sliperier, först på Sternö därefter i Sölvesborg och Småland. I slutet av 1950-talet koncentrerades slipningen till Sternö.
Efter andra världskrigets slut kom stenexperten åter igång men det gick trögt. Eric Fernström insåg att annan inriktning av A K F var nödvändig. Eftersom företaget sedan länge bedrivit båttransporter av den egna stenen låg det nära till hands för honom att satsa på en utökad rederiverksamhet. År 1954 kom det första tankfartyget som sedan följdes av många, men det är en annan historia.
Vid årsskiftet 1967/68 sålde Erik Fernström A K F bolaget till Investment AB Skansen Lejonet, dock med undantag för företagets fastigheter på Sternö som överläts till Karlshamns Kommun.
Gatsten
Gatsten tillverkades framförallt i två storlekar – större kuber om cirka 29 cm sidor och mindre smågatsten, knott, om cirka 10 cm. I början höggs allt för hand men senare kom maskiner som klöv stenen.
Om det från början var gat- och kantstens-produktionen som var den helt förhärskande, skulle det efter de svåra åren vid asfaltens och betongens genombrott i början av 1930-talet allt mer bli blockstensindustrien som tog över. Under 1950-talet kom gatstenstillverkningen att så gott som helt försvinna; kvar stod egentligen endast tillverkningen av råkantsten.
Stenbearbetning
I Blekinge bröt man främst granit och gnejs – de två bergarter som finns i överflöd i länet. Graniten gick att klyva i alla riktningar medan gnejsen sprack efter vissa plan. Stenhuggarna talade om bräcksten och klyvsten. Lättast att bearbeta var stora stenar eller flyttblock, ”suggor”, som det fanns gott om i kusttrakterna. Ville man använda fast berg fick man spränga loss stora block – man brukade krut, eftersom dynamit förstörde stenen.
Blocken skulle sedan klyvas i mindre enheter. Man kilade med rundkil eller bredkil; i bägge fallen måste man först borra eller slå hål i rad för kilarna. Det var ett hårt arbete med slägga. Kilarna var av järn och man stack ner kilblevk på sidorna om dem för att ej slita järnet direkt mot stenen. När blocken var kluvna skulle de tillhuggas. Nu användes hackor eller hammare, man talade om pickhacka och bredhacka, stockhammare och handslägga. Som huggverktyg brukade man mejslar av olika slag.
Så småningom började maskiner av olika slag användas. Tryckluftsborren underlättade mycket, liksom ångmaskinen för att flytta och lyfta.
Stenhuggare
I början av 1900-talet var antalet stenhuggare i länet som störst – cirka 3 000 man. Flertalet var anställda vid de stora företagen i Karlshamn. Redan 1895 började traktens arbetare organisera sig och bilda fackföreningar, på Sternö, i Stilleryd och Åryd. Vid en kongress i Karlshamn i maj 1897 beslöts bildandet av Svenska stenhuggarförbundet. Man förhandlade och fick till stånd en ny prislista med delvis höjda löner. De första årtiondena av 1900-talet var konfliktfyllda med strejker och lockouter, däribland storstrejken 1909.
Det första världskriget och den efterföljande lågkonjunkturen slog hårt mot stenindustrin med stor arbetslöshet som följd. Nödhjälpsarbete och statliga sten-beställningar hjälpte något. Först i mitten av 1920-talet blev läget lättare, dock försämrades situationen åter under depressionsåren på 1930-talet. Saken blev ej bättre av att gatsten mer och mer ersattes av andra beläggningsmaterial. Stenindustrins storhet var över för gott.