Den industri som Henning Hammarlund startade i Svängsta var onekligen högteknologisk med den tidens mått. Mitt i den Blekingska bygden skapades en toppmodern industri vars produkter uppfyllde mycket högt ställda kvalitetskrav. Trots att Hammarlund vid starten kunde ordna både tomt, byggnader och maskiner utan alltför stora besvärligheter så utgjorde arbetskraftens anskaffande ett jätteproblem. Det fanns inte i Sverige såsom i utlandet, exempelvis Schweiz, vare sig en utvecklad tradition av urhantverk eller någon organiserad skolutbildning inom området. Den första tillverkningen kom att ske med hjälp av tre erfarna urmakare varav en, Bernhard Johansson Wegeman, blev fabrikens förste verkmästare. Man annonserade i augusti 1889 i Svensk Urmakeritidning (som började utkomma 1887) efter ”unga urmakeriarbetare med lust och fallenhet för nyarbeten”.
De flesta yngre på fabriken kom dock från en vanlig lantlig miljö och saknade vana vid industriellt arbete. Under de första inledande åren förekom ett antal flickor i fabriken – bl a Emilia Adamsdotter som sedan kom att arbeta som gravör. Hon var en mycket skicklig sådan och resultatet av hennes arbete finns bevarat på ett stort antal Halda-boetter. Lärlingarna kom att anställas för en tid om tre år, under vilken de erhöll fri kost och logi plus fickpengar – två kronor i månaden första året och de inhystes i en kasernliknande byggnad.
Den inledande tillverkningen skedde med enbart manuella kraftkällor – maskinerna fick helt enkelt trampas – men från 1890, samma år som företaget blev aktiebolag, installerades en ångmaskin som central kraftkälla. Omsorg nedlades också på området kring fabriken som förvandlades till en vacker park, det byggdes ett ”arbetarhem” i två våningar som även innehöll matsalar, varav en kunde använda som fest-våning och dessutom ett badhus för varma och kalla bad. Antalet anställda vid fabriken uppgick till ett 20-tal inledningsvis.
De första uren som tillverkades vid Halda var tre silverur som framställdes sommaren 1889 och samma år producerades även fabrikens första guldur. Halda-namnet kom att förknippas med kvalitet, man tillverkade ur i många olika prisklasser och de dyraste tillverkade uren kostade 260 kronor i dåtida mynt – motsvarande sju månadslöner för den tidens arbetare – de billigaste silveruren kostade 45 kronor. Vid industriutställningen i Malmö 1896 förärades Haldauren guldmedalj – ett påtagligt bevis för produkternas höga kvalitét. En jämförelse med den schweiziska urtillverkaren IWC kan belysa Haldas storlek internationellt sett. Medan Halda uren åren 1890 – 1895 tillverkade totalt 4 000 ur så låg produktionen hos den schweiziska fabriken under samma tid på 68 000.
Uren kom att tillverkas i korta serier, vilket inte var idealiskt ur produktionssynpunkt och därför inte gav önskvärd lönsamhet. Detta gjorde att man från ledningens sida fick fundera på produkter av annat slag. Från 1896 började man vid fabriken förutom fickur tillverka teleur – dessa var klockor som användes för att mäta tiden vid telefonering. Experiment med skrivmaskinstillverkning kom igång under 1900-talets första decennium och man fick just vid tiden för första världskrigets utbrott fram en fulländad modell. Halda lyckades även tillverka tillförlitliga taxametrar – som i början var avsedda för hästdroskor – och eftersom dessa uthyrdes fick företaget upprätta omfattande internationella servicenät med verkstäder i både England, Ryssland, Italien, Polen, Danmark och Norge. Hammarlund själv företog vidsträckta resor bl a till Schweiz och USA för att inhämta kunskaper inom sitt företagsverksamhets-område.
Företagets engagemang och omsorg om de anställda påvisas bl a av att man sålde egnahemstomter till de anställda i början av seklet. 1907 var arbetsstyrkan uppe i 70 personer och året efter gjordes det första försöket att bilda en fackförening. Efter en tre veckor lång strejk i samband med storstrejken 1909 kvävdes dock allt fackligt arbete på Halda för ett decennium framåt.
1910-talet kom att bli alltmera problematiskt ekonomiskt för företaget och med första världskrigets utbrott inleddes en svår tid både vad avsåg förlorade export-marknader och uteblivna leveranser av maskiner och maskindelar. Företaget gick i konkurs 1917, men rekonstruerades med nya intressenter och man behöll då namnet Halda eftersom det stod för god kvalitet. Detta försök blev dock inte långvarigt och bortsett från den fortsatta driften av ”Lilla Halda”, omdöpt till ABU, som kom att drivas av den f d verkmästaren på Halda Carl Borgström, så kom det egentliga Haldas verksamhet först att återupptas 1927.
Tillverkningen omfattade nu stickningsmaskiner och myntväxlingsmaskiner och snart kom även skrivmaskinstillverkningen ånyo igång på allvar. 1938 köptes Halda upp av AB Åtvidabergs Industrier och utvecklingen av nya skrivmaskins-modeller fortsatte. Produktionsprocessen blev efterhand alltmera rationell och flödesinriktad och från 1930-talet sysselsattes kvinnor på fabriken i större utsträckning – oftast då i mera okvalificerade moment av exempelvis monteringstyp. 1957 lanserade företaget produktnamnet Facit och 1964 bytte man namn till Facit-Halda. 1959 framställdes den första el-skrivmaskinen som kom att serietillverkas från följande år. Antalet anställda vid fabriken i Svängsta uppgick detta år till hela 626 personer och ökades ytterligare för att 1970 vara uppe i över 1000. Arbetskraftsbristen vid denna tid gjorde att många invandrare sökte sig till företaget.
Under början av 1970-talet kom dock företaget att få alltmera problem, elektronikens intåg gjorde mekaniska maskiner omoderna och av ekonomiska skäl förlades tillverkning utomlands, bl a i Polen. 1981 varslades 98 arbetare i Svängsta och äldre arbetare erbjöds avgångs-vederlag för att man skulle kunna behålla den yngre arbetskraften. Marknaden blev även allt besvärligare med dumpade priser på produkt-erna. Trots tillverkning av elektroniska skriv-maskiner och satsning på bordsdator och kretskorts-tillverkning försämrades företagets läge ytterligare. 1993 kom så finalen – detta blev det år då Haldas verksamhet i Svängsta slutgiltigt upphörde.
Henning Hammarlund
Henning Hammarlund föddes den 30 december 1857 i Varalöv, närheten av Helsingborg. Redan som barn var han mycket intresserad av mekanik och förfärdigade tidigt efter tidningsbeskrivningar urkonstruktioner i trä. Hans yrkesmässiga liv började på Helsingborgs Mekaniska Verkstad, men han kom snart i lära hos en urmakare i Ängelholm, blev så småningom urmakargesäll och var verksam både i Lund och Kristianstad. Henning Hammarlund kom sedan att ägna ett år åt studier i huvudstaden innan han gav sig ut på en resa som skulle vara i hela sju år och föra honom till ett otal olika städer i Europa och USA. Kronan på verket i hans utbildning blev studierna i de högsta klasserna vid urmakarakademin i Genéve, då världens förnämsta skola inom facket. Henning Hammarlund var dock hela tiden en aktiv nykonstruktör och förbättrare av olika urkonstruktioner och fick erkännande ute i Europa både med olika priser vid utställningar och i fackpress.
När Henning Hammarlund återvände till Sverige hade han visionen att starta urtillverkning i egen regi. Han började söka efter en lämplig plats för sin fabrik och kom att fastna för Svängsta. Man kan spekulera i anledningen för hans val, men förutom den natursköna omgivningen så har säkerligen kombinationen av en existerande järnväg, närheten till Karlshamn med dess hamn och den förhållandevis billiga tomtmarken spelat en avgörande roll. Det krävdes dock stora krafter och en oerhörd viljestyrka för att nå målet att få igång en fungerande urfabrikation i den blekingska bygden. Det var inte bara fråga om att tillverka de färdiga uren utan också om framställning av verktyg och maskiner för urfabrikationen. Henrik Hammarlund hade en patriarkalisk inställning till sina anställda vid fabriken, vilket bl a tog sig uttryck i att han även engagerade sig i deras boendeförhållanden och sociala liv utanför arbetsplatsen. En annan sida av denna omsorg var dock hans ovilja och missnöje med arbetarnas försök att bilda en fackförening vilket misslyckades i samband med storstrejken 1909.
Henning Hammarlund var även en aktad och uppmärksammad författare av fackböcker och tidningsartiklar i både svenska och utländska tidningar. Han var också angelägen att göra reklam för sitt företag i olika sammanhang, bl a med pressvisningar och vykort som bifogades prislistor som skickades ut till kunder. Under första världskriget fortsatte Henning Hammarlund sina offensiva satsningar på utbyggnad av fabriken för en beräknad marknad för skrivmaskiner efter krigets slut. Fabriken skulle stå klar med plats för 300 arbetare den dag kriget var över. Denna optimism delades dock inte av företagets långivare som i början av 1917 nekade vidare krediter. Henrik Hammarlund gjorde försök att fortsätta verksamheten men fick snart lämna ifrån sig sitt livsverk. Den 8 november 1918 lämnade han så Svängsta och urfabriken. Hälsan var sviktande och den f d urkungen flyttade till Båstad i Västra Skåne där han avled 25 april 1922. Trots det bittra slutet finns ännu produkterna kvar från hans livsverk som vittne om en sällsynt teknisk begåvning och uppfinningsrikedom – men också som vittnen om en konstruktör vars strävanden i stor utsträckning kom att grusas av negativa yttre omständigheter.
Haldauren
Haldauren var varor av den allra yppersta kvalitets- och statusklass när de började till-verkas i slutet av 1800-talet. Det omtalades i en artikel i Familjejournalen ”Svea” 1895 att ett Haldaur genomgick cirka 3 000 procedurer under det 10 månader det tog att framställa det. Då inräknades ändå inte tiden för reglering i olika lägen och temperaturer som krävdes för dyrbaraste uren. För urfabrikationen krävdes ett flertal yrkesspecialiteter förutom urmakare såsom maskin- och metallarbetare, guldsmeder, boettmakare, förgyllare, gravörer, ädelstensslipare m. fl. Urverken bestod av oerhört små detaljer – vissa delar måste mätas med instrument utvisande 1/500 mm. Metallen i urverken var mässing och det bästa specialstål som överhuvudtaget tillverkades. Av intresse kan också vara att nämna att den specialolja för urverket som påfylldes av urmakaren – varav det bara användes några hundradels milliliter – varade i cirka tio års tid. Urens boetter tillverkades oftast utan ingraverat prål för att efter köparens smak kunna förses med monogram eller annan gravyr. För att något antyda klocktillverkningens ekonomiska betydelse kan upplysas att det årliga tillverkningsvärdet av urproduktionen i världen i slutet av 1880-talet uppgick till 120 miljoner kronor i dåtidens penningvärde.
Vid Haldafabriken tillverkades både guld- och silverur. Gulduren hade dyrbarare verk än silveruren – i de förstnämnda fanns bl a förnäma H-, och V-verken med 19 stenar. Dessa var mycket avancerade och arbeten i dem krävde stor noggrannhet då justeringarna rörde sig om 1/100 mm. I dessa verken fanns så kallade ”balanserade ankare”, som hade funktionen att kompensera förändringar i gångverken orsakade av att uren flyttades eller ändrade läge. Med hjälp av denna specialmekanism försäkrades uret en exakt gång även om det utsattes för mycket rörelse. Förutom ovan nämnda verk fanns balanserade ankarna också i J-verken, som förutom i herrur även satt i dam-ur. I de billigare uren återfanns A-verken som hade 15 stenar.
Som kuriosa kan nämnas att Henrik Hammarlund i sin skrift ”Tickuren” nämner att ett kilo Pkankare skulle betinga ett pris av 2 miljoner kronor (i 1893 års penningvärde). Detta har sannolikt gjort dem till den vara som haft det högsta kilopriset överhuvudtaget – ädelmetaller inräknade – under 1890-talet.
När det gällde silveruren så hade dessa enklare verk än gulduren, även om även dessa ur var oomtvistliga kvalitetsprodukter. I silveruren återfanns bl a O-verken som hade 17 stenar. För att något höja statusen på silveruren kunde de förses med ”guldchanér” (gångjärn) och det förkom också att man gav klockorna hel eller halv guldkant av ”galoné”. Detta var ett lågkaratigt guld som användes på både herr- och damuren. Även om många Haldaur såldes ograverade så utfördes även gravyr redan på fabriken. Då naturligtvis av en mycket skicklig gravör med världsrykte som utförde mycket konstfulla utsmyckningar av uren. Vad gäller gångnoggrannheten på fickuren så ansågs en avvikelse på 2 minuter i månaden vara godtagbart för ett medelgott fickur.
En mera avancerad variant av ur var de så kallade ”cronometrarna” som var mycket exakta tidmätare. Dessa skilde sig från uren med ankarverk genom att vara mera komplicerade – de krävde de fullkomligaste verktygen och den yttersta skicklighet av urmakaren. Då de emellertid var känsliga för störningar måste de befinna sig i stationärt tillstånd och kunde därför inte användas i exempelvis fickur. Den absoluta kejsaren bland uren var slutligen de som var utrustade med turbuljongverk – detta visade tiden med den mest otroliga noggrann-het. Dessa ur var kronometrarnas överlägsna vad gällde noggrannhet i gång, men var dessutom okänsliga för rörelse som på intet sätt påverkade deras funktion. Urens kvalitetsnivå kanske något kan klargöras av att värdet på desamma i dagens penningvärde uppgår till 150 000 kronor.
Källor:
Halda – en svensk fickursfabrik, av Stefan Sahlén 1987
Något om Haldafabrikens historia, av Stura Carlsson 1968