Karlshamns kastells sjuttonde och siste kommendant var kaptenlöjtnanten vid flottan Carl Ludvig Carlström, född i Stockholm den 13 nov 1801. Efter sedvanlig sjöofficersutbildning och tjänstgöring i Karlskrona blev han 1836 chef för Blekinge tredje båtmanskompani och 1846 för det femte kompaniet. Samtidigt var han second på fregatten Desiree. I maj 1851 utnämndes han till kastellkommendant, en befattning som han behöll tills kastellet avvecklades vid utgången av 1864. Han beskrevs som en duktig, viljestark och rejäl karl, allmänt omtyckt. År 1866 överfördes han till flottans reservstat. Vid sin död den 17 mars 1887 var han flottans äldste officer.
Under Carlströms tid bestod garnisonen på Kastellet av en underofficer, en korpral och tolv man från Marinregementet i Karlskrona samt fyra båtsmän. Två gamla invalider från den år 1788 uppsatta invalidkåren levde kvar till slutet av 1850-talet.
Sedan kommendanthuset nedbrunnit i juni 1817, bodde kastellkommendanten och hade sin expedition inne i staden mot hyresbidrag från staten. Carlström synes ha bosatt sig på Petersgård (Asarum nr 17), redan när han kom till Karlshamn år 1836, för att sedan bo där livet ut. Fastighetens belägenhet invid Mieån var säkert till fördel för honom – kanske tog han sig båtledes därifrån till kastellet! Omkring 1845 köptes Petersgård av garverifabrikören Peter Elis Norberg, som flyttade dit med sin familj.
Carlströms första hustru dog 1845. Sex år senare gifte han om sig med en av fabrikören Norbergs fyra döttrar, Elise Johanna, född 1828. De fick tillsammans fyra barn, däribland dottern Hanna, som i sinom tid gifte sig med telegrafdirektören Nils Holmberg i Karlshamn. Från henne har museet fått handlingar och föremål rörande hennes far.
Bland handlingarna finns ett telegram från amiralen i Carlskrona att inställa salutering från Kastellet – på grund av kanonernas dåliga skick. Det är expedierat av Kongl. Elektr. Telegraf-stationen i Carlshamn den 23 dec 1856. Stationen hade tagits i bruk året innan med ovannämnde Holmberg som chef. I mars året därpå skriver Carlström till amiralen och frågar hur han skall förfara, om utländska örlogsfartyg passerar Kastellet och ger salut. Då skall han begiva sig ombord, om detta lämpligen låter sig göras, tacka för saluten och förklara orsaken till att den visade uppmärksamheten endast på sådant sätt kan besvaras, får han som svar. Man kan tänka sig Carlströms förlägenhet att vara tvungen ro ut och meddela detta.